Ellington: ”What’s in a name?” frågar Shakespeares Julia.  Idag träffade vi Julia Skott. Julia Skott - det första jag tänkte på var Anna Scott i filmen Notting Hill som spelas av Julia Roberts. Julia Skott är intresserad av kroppar och hur de får visas, eller hur de får visa sig. Vi var på finissagen av utställningen Bara Bröst på Kulturen i Lund. En slank kropp, en gammal kropp, en tjock kropp. Om detta talade Julia. En skadad kropp, tänker jag. En rak, en krokig. Julia nämner en kropp i rullstol. Och hon nämner sin egen kropp som är tjock, säger hon, och hon antyder att det är otillräckligt att bli bemött med att ”visst är din kropp OK” eller med att ”vad du är modig”- underförstått för att du vågar visa din tjocka undermåliga kropp.

 

Arletta: Julia talar högt, med lite grov röst som hon låter höra utan pauser. Hon övertalar mig som lyssnare att det finns ingen annan sanning i denna sal än den som hennes röst förmedlar.

 

Ellington: Det är bilder på bilder av bröstbilder som vi ser. Hon säger att det är helt avsexualiserat. Att det gäller att kvinnor vågar ta plats med sina kroppar.

 

Arletta: Den grova rösten – de grova brösten. Så avsexualiserat som idén själv. Att visa kroppen som den är, utan bedömning, utan att vara känslomässig. Bara konstatera att bröst finns. Bilderna är inte verkligheten, säger rösten. Men vi vet ju att de finns i verkligheten. Vi ska se dem utan att ha känslor, som rösten säger.

 

Ellington: Och det blir frågestund, och jag frågar Julia om jag fattar rätt att hon gör revolt mot de normer som bestämmer hur en kvinna får visa sin kropp. Och jag frågar hur jag som betraktare kan göra en motsvarande revolutionär handling när jag ser, som jag uttryckte det, ”din tjocka kropp”. Och jag sa till henne att just nu, ”när du står här i ditt esse och talar dig varm för detta som du brinner för, så ser jag din tjocka kropp och den är skön, vacker”. Jag undrade om detta kunde vara en handling från mig som på något sätt motsvarar hennes revolutionära handling att låta sin tjocka kropp ta plats.

 

Arletta: Jag, som sitter precis i mitten, betraktar dialogen som har påbörjats men noterar att den fick inte gå vidare. Ellington frågade modigt tycker jag, men gavs ingen chans att gå vidare med sin komplimang. Väldigt ärligt uttryckt utan att uppskattas. Vi får inte bedöma i den här salen. Inte någon annan stans heller. Det är ju bara en kropp, som finns. Som existerar, eftersom utan känslor finns det inget liv. Bara existens, tänker jag. Utan att säga något.

 

Ellington: Jag vet inte riktigt vad Julia tyckte om att jag uppfattat hennes kropp som vacker. Jag vet inte riktigt om hon var intresserad av frågan om jag som betraktare kan bryta med gällande kroppsnormer precis som hon kan bryta mot normerna för hur man får visa sin kvinnokropp.

 

Arletta: Skulle jag vilja visa min egen kropp på det sättet? Min kära kropp, som tjänar mig ärligt och gjort det i många år? Min kropp, vilken ger mig njutning när jag solar o badar, när jag äter eller älskar…men detta ska inte diskuteras i denna salen!

 

Ellington: Det hon svarade mig var något i stil med att ”men när du möter mig i busskön och jag blir förbannad för att du tränger dig före, då tycker du att min kropp är ful”. Och jag försökte svara att då är den inte ful för att den är tjock utan för att vi inte kan kommunicera på ett respektfullt sätt. Ungefär där slutade den diskussionen. Men det hon fick sagt tolkade jag som att hon var inte ute efter att jag skulle tycka att hennes tjocka kropp var vacker utan hon ville skapa ett neutralt betraktande av kvinnokroppen, och när jag som manlig betraktare kollar in troslinjen som syns genom hennes stretchbyxor ska jag fråga mig neutralt varför jag vill betrakta den linjen och vad den betyder för mig.

 

Arletta: Jag förmådde mig inte till att kommentera. Men jag tänkte att ifall en man betraktar kvinnornas underkläder, oavsett vilken kropp de sitter på, så är det hans erotiska intresse som väcker sexuella fantasier (om mannen inte är underklädersexpert). Jag tänkte att det är en tribut till en kvinna. Och så tänkte jag varför behöver denna linje synas alls? Det finns ju speciella underkläder som oavsett storlek gömmer det som en kvinna inte vill visa och på så sätt undviker att provocera onödiga blickar. Detta påstår jag som fd tjockis.

 

Ellington: OK. Jag håller med Julia om att den neutrala självreflektionen behövs. Men jag skulle velat fråga om det kunde vara viktigt för henne att älska sin tjocka kropp och ifall det skulle vara en del i hennes förmåga att kommunicera med mig och att visa sin kropp på sina egna villkor. Och så skulle jag velat fråga henne vad hennes namn gör henne till. Är hon framför allt skjutjärnsjournalist, eller skjuter hennes namn även några andra, mer överraskande skott?

 

 

.