Ellington: Någon sa att man går på konstutställningar för att se det sköna och känna sig helad. Jag såg en utställning av Konstnären Mari Juslin. Här låg skönheten i den obehagliga överraskningen, den oväntade grimasen, den groteska kroppen. Hon är minsann ingen liten sockersötnos i sin konstnärliga framtoning. Hon bearbetar färg och form med största känsla för materialet. Hon bearbetar också min, åskådarens, publikens förutfattade meningar om konst.
Arletta: Här vill jag lägga till att i det jag ser, finns det inte så mycket groteskt, för i verkligheten kan kroppar vara ännu mer bisarra, spröda, mjöliga som bröd eller feta som moln. Det känns ibland att de verkar väga ett ton men samtidigt är det så otroligt när jag får en känsla att en sådan kropp är lätt och ovägbar.
Ellington: För mig ger de här bilderna en ovanlig njutning. En spegel avslöjar ångesten bakom en lustfyllt formad kvinnofigur. Manshuvuden i textil skulptur uttrycker en avbruten längtan och för mig tillbaka till bilder av avrättade pariskommunarder från 1871 eller garroterade frihetskämpar från Baskien 1975. De krossade skönhetsförväntningarna och de överrraskande bilder som penetrerar mitt skyddsnät får också skrattet att bubbla gång på gång. Nästan lite otäckt. Någon annan kanske bara vänder och går.
Arletta: Att vända och gå är det lättaste att göra om man inte vill tillfredställa sin nyfikenhet. Jag brukar fråga mig i sådana fall: vad är det som jag ogillar? Jag kom ju till den här utställningen, och även det jag inte omedelbart gillar gör mig nyfiken. Varför fick jag de känslorna som jag har nu?
Ellington: Mari Juslins konst får mig att på nytt och på allvar ställa frågan ”vad är konst?” Omöjligt att besvara en gång för alla. Men här är konst något helt annat än att visa det som publiken vill ha. Här anas det som vi annars helst vänder bort blicken från. Och publiken blir överraskad av lustkänslan i att få det som den inte visste att den ville ha. Varje bild som konstnären visar skapar en berättelse. Fågellika former och vaksamma blickar lockar fram något djuriskt i hennes människobilder.
Arletta: Jag lägger märke till att djuret som figurerar ofta är en ko. Kvinnors kroppar påminner om en kokropp tänker jag. I ”Resan till lyckans land” (som jag hittar på Mari Juslins hemsida) ser jag ett mytologiskt citat av Europas Bortförande.* Dit åker hon till paradiset. Vi ser anala öppningar i bildens centrum. Där anar vi njutning. Men njutningen i sig finns inte på deras väg. Där är mörkt och kaos, där finns också små kroppar som fångas av turbulent vind. De två små kropparna har förlorat riktningen till sin njutning. Vägen till njutning är svår. Lätt att fara vilse. Så läser jag bildens budskap.
Ellington: Jag fastnar vid huvudskulpturerna. Det tovade materialet med inlagda hårslingor skapar en närhet som man vill fingra på och smeka för att känna gränsen mellan fiktion och vad som är på riktigt i dessa ansikten och deras berättelser. Se dem! Vilka berättelser ser DU?
Arletta: Det känns som att det finns två ledande helt olika motiv i hennes konst: lidande och njutning, som står i motsats till varandra. Som kvinna känner jag väl vad det handlar om. Vägen till njutning innebär ofta hårt arbete: smärta, missförstånd, ensamhet, rädsla eller obehagliga kroppstillstånd helt enkelt. Detta ser jag i kvinnan och korna som färdas genom kaos.
Ellington: I ett helt annat sammanhang skrev Mari Juslin: ”Min avsikt var snarare att uttrycka nån slags förvirring och ångest över en situation man inte bemästrar”. Ungefär så upplever jag flera av hennes bilder. Starkast kanske i bilden ”Åskådare”. Åskådare till vad? En avgrund öppnar sig där. Vad ser DU att de ser?
Arletta: Jag ser ångest inför något okänt, ont som man känner när man ser på andras lidande. Deras händer som de håller på magen (hjärtat) pekar på att det de ser rör dem mycket känslomässigt - magen som är symbol för livet. Det som de ser är livsfarligt. Vad kan det vara? Det kan man bara gissa och utveckla enligt deras egna värderingar. Kanske våld, mord, sjukdom, någons galenskap. Kläderna är från det förflutna. Då kanske det handlar om pest. Vem är de själva? Munkar? Eller medborgare som står på Stortorget och ser hur en häxa brinner i centrum?
Ellington: Och jag får impulsen att projicera min egen erfrenhet på det jag tror de ser: Jag är tillbaka till pariskommunens fall, exekutionsplutonen i ett koncentrationsläger, Guernica eller Oradour. Och jag känner samtidigt skrattet? Ibland, ett avgrundsskratt inför det obegripliga. Ibland ett pillemariskt och lurigt.
Arletta: Till sist. Kände du dig hel?
Ellington: Ja, kanske. Fast på ett ovanllgt sätt. Söndagsharmonin sprack. Och det som jag inte ville se kröp fram. Lustkänslor som jag inte visste jag hade. Men som är en del av mig - av det som är hela mig alltså. Ovanligt. Lite kusligt. Men fint.
