Snart börjar sinnena skilja ut smaker och aromer. Det första jag känner när jag låter tungan arbeta med dessa smaker och då jag drar luft sakta genom näsan - är doft av timjan. Jag känner igen den doften och minns. Bilder kommer upp av mamma i trädgården när hon klippte bergstimjan i stenpartiet, gnuggade den lite mellan fingrarna och lät mig - tre år - känna och lära och minnas - för alltid.
En annan bild kommer upp. Bara som ett blixtminne helt kort. Det är den svaga men ändå tydliga kombinationen av sötma mitt i fondens sälta. Och jag associerar utan logik till smaken av tårar på min älskades kind - lyckotårar vid ett tillfälle jag inte minns utom just smaken och lyckan. Och där - när jag låter den varma mjuka vätskan ta vägen ned längs strupen - där kommer en doftstöt av det röda vinets sats och för mig ett kort ögonblick till Italien. Till Italien när jag gick ut till kocken på tavernan i Milano just som han hällde vinet över en puttarnde risotto.
Så tar sinnena emot alla intrycken. Så sätter minnena in dem i sammanhang. Men allra först - i mellanrummet mellan nu och då - just där, njuter jag bara av hela den förunderliga smakkombinationen av denna goda löksoppa. Att de ostgratinerade bröden, som blir lite skönt mjuka i sin krispighet - att de helt överraskande ger mig en ny dimension av julens dopp i grytan - det är kanske också en historia.
Receptet hittar du på Alicias Kokbok
Tack Alicia!
Ellington
