…om en stund åker jag till Malmö för att träffa två helt okända men spännande kvinnor .... den ena av kött och blod, den andra talar till mig genom sina tavlor - kanske … Den ena lämnas på konsthallen, den andra kanske blir följeslagare mot ny erfarenhet och njutning!…Så spännande och härligt livet är!

Vi träffades bredvid en tavla. Den visade kvinnors kroppar, som sitter och ligger och kysser och rör varandra: flytande linjer, mjuka rörelser och starka impulser till frigörelse. Vi stod och funderade vad berättelsen handlar om. Jag satte mig och lyssnade på en film om konstnären och hennes tankar. Han stod bakom och masserade min rygg. Det var lugnt med hans pålitliga händer på mina axlar. Jag kände mer förtroende och ville fortsätta. Fortsätta med att utväxla tankar. Vi gjorde en runda till. Såg bilderna. Pratade mer om våra associationer, våra  drömmar.

Med en kopp varm choklad satte vi oss då i hörnet. Där var ganska mörkt och bara en lampa i centrum över bordet. Den gjorde en ljus tydlig cirkel. Han tog min hand i sin och började studera den, som i en operationssal. Han vinklade handen i olika lägen och var tyst ett stund. Han tog den andra handen också och undersökte bägge.

”Gud var god mot dig när han designade dina händer. Långa fingrar, välformade ovala naglar, med glansiga ytor. Tunna handleder som övergår i handflatan i mjuka kurvor”.

Han rörde och smekte mina handflators livslinjer, medan jag betraktade hans profil. Hög panna med ett par oregerliga hårvirvlar. Svart mot hans ljusa blick. Jag lösgjorde min hand ur hans och rättade till håret i hans panna. Sen följde jag en linje från pannan ner till hans romerska näsvinge och ner till munnen. Där stannade mitt finger som om jag ville att han skulle vara tyst.

                                                      

 

 

Han stirrade i mina ögon, sen vände han mitt ansikte mot lampan så jag tvingades blunda. I ett ögonblick där han lyckades råka se djupt i mina ögon, sa han:

”Åh, vilka grön-gröna ögon! Som fält i juni efter regn”.

Då blev jag riktigt överraskad. Jag har trott hela mitt liv att jag har gråa ögon, lite åt det blå hållet, och alltid har jag valt kläder som passar dessa färger.

När jag kom hem, tog  jag den starkaste lampan, som  jag har i huset och då såg jag gröna fält i spegeln. 

Det är ju december nu. Man behöver lite värme och ljus. Speciellt  efter regn.